Tystnad?

Ibland händer det saker i ens liv som gör att mycket annat får stå tillbaka. Den här sommaren hände det mig!

Fram till Stockholm Maraton höll alla planer och till Vätternrundan fick jag inte bara sällskap av Camilla utan även mina älskade föräldrar, detta trots att pappa kämpade med sin cancer och hade dåligt med ork (kanske var han lite inspirerad av Anders Gyhlenius?) så kämpade han sig ner till målområdet i tid till min målgång. Det värmde gott i hjärtat när jag såg hur glad han var över att vara med mamma och Camilla där för att ta emot mig efter loppet. 11 dagar senare hade han så slutligen förlorat kampen med cancern. Han lämnade ett stort tomrum efter sig i mitt och många andras liv och det var bara att acceptera att vissa saker är viktigare än andra…..

Nu är det ju också så att han inte hade velat att någon av oss nära anhöriga skulle förändra våra liv ”bara” för att han inte längre finns bland oss och därför är det nu dags att ta sig i kragen, sätta fart på kalaset och konstatera att prokrastineringen har pågått för länge och sätta fart på både mig och er!!

Mvh Niklas.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *