Att ha en spik i foten…

Jag hörde ett brottstycke av ett radioprogram häromdagen. Jag tror det handlade om sorg. En man gjorde en liknelse som fastnade i mig.

Sorg är som en spik i foten.

Det låter kanske banalt, men häng med så ska jag berätta hur jag tänker.

Tänk dig att en sorg, ett trauma eller en jobbig och svår händelse är en spik i foten. Att ha en spik i foten gör jävligt ont, så är det. Och man får en del spikar i foten under ett liv, om man inte lever i ett vakuum.

Att dra ut spiken ur foten gör inte bara jävligt ont, det gör djävulusiskt ont. Under en begränsad tid, sedan går smärtan över och såret efter spiken läker så sakteliga. Ibland kommer det att smärta i såret efter spiken, ibland kanske till och med ila till i ärret efter såret efter spiken. Men det gör inte konstant ont.

I vår kultur (menade mannen i radion) låter vi, inte bara, spiken sitta kvar. Vi glömmer att det är en spik där i foten. Vi går runt och har ont i foten utan att veta varför. Och i stället för att dra ut den så gör vi annat för att dämpa smärtan. Äter värktabletter, dricker alkohol, tränar, jobbar, byter partner, shoppar, äter och så vidare och så vidare.

Moralen i den här berättelsen är lika enkel som den är komplicerad. Man måste dra ut spiken! Men för att göra det måste man förstå att det sitter en spik där.

Man måste fråga sig – vad är det för en spik jag har i foten? Hur kan jag dra ut den? Är jag rädd för att dra ut den? Kanske sitter den så inkapslad så att någon måste hjälpa mig att avlägsna den – vem kan i så fall hjälpa mig med det?

När man drar ut en spik i foten behöver man någon att hålla i handen. Se dig omkring och hitta en hand att hålla och dra ut den där spiken. Vänta inte längre än nödvändigt. Man lever ett bättre liv utan spikar i foten!.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *